”The hills are alive with the sound of music”
Doe, a dear, a female dear. Ray, a drop of golden sun. Jag har ont i huvudet mest hela tiden. Mi, a name I call myself. Fa, a long long way to run. Stress kallas det, och botas med långsamt tempo och pauser i vardagen. So, a needle pulling thread. La, a note to follow so. Och det skulle jag, om jag inte hade så förbluffande mycket att göra. Jag vet inte om jag ska släppa allt och bli frisk eller hålla ut och försöka klara att ta studenten. Ti, a drink with jam and bread. Så jag struntar i både att pausa och fortsätta stressa och begraver mig i gamla musikaler istället. That will bring us back to do. Do re mi fa so la ti do.
”What the hell is a diadem anyway?”
I natt såg jag, Matilda och Johan Harry Potter and the Deathly Hallows pt. 2. Min barndom är inte mer över idag än den var igår. Däremot har jag sett en fruktansvärt bra film, som jag planerar att se igen inom några dagar. Efteråt snyftade folk runt omkring oss för att det har var ”slutet” och det sista någonsin i den här serien. Jag har liksom kommit över det, på något sätt, och av någon konstig anledning. Det var nog det att jag fick gråta på Trafalgar Square med tusentals andra då J.K. Rowling tackade oss – att återkomma från det innebar att inse att det är över när jag bestämmer att det är över. Min barndom tar inte slut i och med att jag fyller 18 eller att Dan Radcliffe slutar synas med runda glasögon. Jag bestämmer när det är dags för mig att sluta skratta med Ron och hurra för Luna. Och det känns himla fint.
Min barndom kanske inte är slut nu, men man skulle kunna dela upp mitt sommarlov (och framför allt senaste veckorna) i före och efter filmpremiären. Nu är det stenhårt jobb de närmsta veckorna, sedan scoutläger och vips körkortstagningsdags. Men jag hinner nog klämma in några besök på Hogwarts däremellan.
”Make love – not horocruxes”
Har just spenderat 28 h på Trafalgar Square med Klara Klättermus och några tusen andra Potterheads, på galapremiären av ”Harry Potter & the Deathly Hallows pt. 2″. Vi har alla köat, sovit (snarare spenderat natten) och sörjt tillsammans över att detta är det sista besöket i denna bästa av världar. Jag erkänner: jag grät floder.
Det var min facebookstatus den 7/7 2011.
Jag och Klara gick upp ruskigt tidigt i onsdags och påbörjade resan som på ett sätt avslutade en era och på ett annat gjorde samma era omöjlig att någonsin säga hej då till. Vi flög till London och tack vare en kombo av tur, kontakter i kön, uthållighet, utklädnader och en talang i att snacka för oss fick vi komma in på ”very important fans-området”. Vi fick varsitt oersättligt rött plastband som indikerade att vi spenderat en natt med en fontänfot som huvudkudde, londons ambulanssirener som vaggvisa och nördar som sänggrannar. Och att vi hållit humöret uppe i alla timmar av regn. Tillsammans med kanadensarna, mexikanerna, britterna och fransmännen som låg oss allra närmast diskuterade vi under natten vilka scener som är bäst, hur karaktärerna utvecklats genom serierna och vem man allra helst skulle vilja vara vän med: Neville eller Luna? 
Sedan, plötsligt sken solen, och allt drog igång. Vi fick se en förlängd version av trailern till den film jag tror kommer vara allra bäst i serien och en massa extramaterial. Vilket jubel som följe Neville’s truimfscen! 
Vår granne Nichole från Kanada, en tjej med supersnyggt plakat och tre tjejer direkt från Hogwarts. Nej, alla fans var inte tjejer, snarare 75%.
Och då kom stjärnorna. De som fått spela våra favoritkaraktärer i 10 år och besökt Hogwarts många fler gånger än oss vanliga dödliga. Vi skrek, hurrade och sjöng sånger som The mysterios ticking noice och Hedwig’s Theme. Vi hade bra platser på kanten av en fontän, så vi såg både scenen, en hel del av röda mattan och så syntes vi i princip på alla filmningar av publiken. Vitt var verkligen färgen att vara klädd i för att synas bland alla regnjackor och kappor. Jag blev också intervjuad av en massa journalister, men det verkar som om det är bara är den mest oseriösa av dem (från Holy Moly) som publicerats.
Jag intervjuas mellan 1:51 – 2:15. Det var helt galet kul att få så mycket uppmärksamhet, och efter all tid och energi vi lagt ner på den där kostymen tycker jag att jag förtjänat det. Då är det galet roligt att hitta sånt här:
Klicka på bilden för länk till sidan jag hittade den på. Det var ganska svårt att hitta ursprungsinlägget…
Och att se sig själv i filmerna som denna:
Vi hade det helt enkelt väldigt väldigt väldigt bra. Jag är så fruktansvärt glad att vi chansade och åkte, och jag ser fram emot att se filmen på tisdag 23:59 mer än jag någonsin sett fram emot en film förut (och antagligen kommer igen)!
Translation: Me and my friend Klara went to the gala premiere of Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 at Trafalgar Square in London dressed as the owl Hedwig (I just had to dress up as her, seeing as that is my name) and Hermione (with a home-made time turner and all). We had a blast and I’m so glad we went – coming all the way from Sweden was so worth it!
I just CAN’T wait to see the movie this Tuesday night (the premiere is on the 12 th of July here)!!
Den tjugonde maj nittonhundranittiotre
För arton år sedan hände något som kom att påverka mig cirka 14 år senare. Klara Klättermus föddes. Denna häftiga människa dök upp, och gjorde säkert succé, men vi spolar fram till tonåren. Då skulle hon, och jag, konfirmera oss. Vi träffades på förträffen och jag lade märke till henne. ”Det där är en människa jag nog ska sikta in mig på”, tänkte jag. ”Hon är nog rätt stjysst.” Tänk så fel jag hade. Klara är inte rätt stjysst. Hon är stjysstast. Absolut helt klart stjysstast. Av oss alla. Jag skulle kunna dra fram lådan med superlativ och beskriva henne här, men det skippar jag och sparar tills jag får säga det till hennes ansikte istället. Men jag säger dock detta: Fy farao så glad jag är för att jag känner henne. Kram.
Stunder som den här
Det är inte synd om mig. Jag har inte fått mitt hjärta krossat eller blivit av med någon riktigt nära mig. Jag blir ledsen när jag knaprar p-piller och blir sjukt stressad såhär på vårkanten. Men synd om mig, det är det inte. Jag gråter sällan under de mest sorgliga av filmscener men nästan alltid då jag sätter på Ellinors Pianospellista. Och det är definitivt inte synd om mig.
Jag är sjukt bra på att titta på film. Och på att spela Blitz. Jag kan anpassa mig efter de flesta situationer och vara grymt trevlig mot kassakunder som jag egentligen vill slå på käften. Jag kan brusa upp mig och skratta riktigt högt, utan att det riktigt är med mening. Men allra bäst, det är jag nog på att drömma. På att hitta en värld som jag vill spendera min tid i, och bosätta mig där. Jag skulle också vilja vara bra på att vara nöjd, men övning ger färdighet. Det är inte synd om mig.
When I’m still waiting for the snow fall, it doesn’t really feel like christmas at all.
Du sätter på ett album du aldrig hört forut. Ljudvågorna når din trumhinna och genast vet du att under de närmsta 2,5 minutrarna kommer ditt hjärta vara omgivet av mjuka, sköra, varma och mjuka fjädrar. Så fånigt det låter när man skriver ner det, men så känns det. Ok, du kanske inte känt det någon gång, men jag kan berätta att det är samma känsla som då man hittar ett brev bland mammas och pappas räkningar med ens eget namn på. Där h:et i Hedvig är ersatt med ett ditklistrat Harry Potter-h. Och baksidan förgylls av en bild på en särskild viss trio. Redan där kickade känslan igång, jag visste redan där att det skulle kännas som det gjorde då jag hörde Christmas Lights för första gången. Sedan öppnade jag kuvertet och hittade brev söderifrån. Flera stycken. Där det ena nog var ett av de vackraste brev jag fått, med bara en massa tankar, utan riktig riktning. Det är därför jag läser bloggar; det är så fint att bara få höra någons vardagstankar. Vi är alltid fast beslutna att bara visa våra bästa sidor, eller de mest enastående händelserna i våra liv. Ofta är det tillräckligt underbart att få veta hur en vän i Huddinge tänkte om sin senaste psykologiuppsats. Idag var det mer än tillräckligt underbart. Idag lyfte det mig ur min snoriga och (enligt mig själv) sorgliga tillvaro och satte mig högt uppe på ett fluffigt moln av glädje. Tack.
So I might slip again, let it in now and then, that don’t mean anything – I’m still good
Jag är grön i håret. Inte sådär ”jag-har-skojat-till-det-punkrockigt” utan ”askblond-hårfärg-på-tidigare-blondering-var-ingen-bra-kombo-aktigt”. Det är ganska dumt, med tanke på att jag ska på studieresa till Spanien om mindre än en vecka och jobbar idag och imorgon bitti. Men kunderna får klara sig med en shrekinspirerad kassörska, och på mindre än en vecka hinner man lösa många problem. Däribland hårfärgsfel. Jag är grön i håret, men det ordnar sig nog.
Just can’t seem to get it right today
Jag kan inte plugga idag, inte heller har jag någon lust att ta av mig mjukisbrallorna. Jag bara önskar att jag hade ett enormt rum med vita väggar i ett museum som jag blivit tillsagd att fylla med bilder som uttrycker vad jag känner. En vägg med mörka, svartvita bilder, fyllda med hat mot död och läskiga mediciner. Kanske två. En annan vägg med vackra bilder. Sånt där fint man ibland bara snubblar på. Den sista väggen skulle vara fylld med vackra låttexter och färgglada foton på fina människor och annat som får hela själen att bubbla av glädje.
Men det har jag inte.
”Let the wild rumpus begin”
Jag vet inte vart min fascination för sagor kommer ifrån. Varför jag hellre ser på Where the wild things are än Pretty woman. Varför jag hellre läser Peter Pan än Millenium-trilogin. Varför jag hellre drömmer om pirater än om dyra bilar.
Jag är väl sån. Det kanske är så enkelt. Varför måste jag göra allt så dramatiskt?
Weather report
Idag blev jag ombedd att berätta om mig själv. Efter en hel del snack om framtidsplaner, bra artister, fotografering och intressen berättade jag att jag var scout. ”Vad exotiskt!”; ”Tänka sig, det trodde jag inte om dig!”; ”Vad kul att det finns folk som gillar sådant!”, brukar vara responsen men just idag fick jag höra ”det anade jag nästan”. Konstigt det där, hur olika människor tänker sig scouting och huruvida jag passar in i den rollen eller inte. Om jag ska vara ärlig så skiter jag i vilket. Jag är scout. Kanske inte bara, men scout är jag definitivt.
”Jag skulle aldrig klara att vara i skogen så länge!” Scoutläger är inte en ursäkt för att få bo i skogen. Det är inte det centrala. Det kanske tillför lite spänning och tar en bort från vardagen, men jag är inte scout för att slippa diskmaskiner, duschar och mobiltäckning. Jag är scout för att det är kul! Människorna, fikapauserna, aktiviteterna och själva feelingen får mig att må bra. I tider som dessa (inför-läger-packningstider) är det obeskrivligt härligt att leta fram kniven, diska kåsan och stryka skjortan. Äntligen är det dags igen!
Redness
Jag vill ha en egen hall. Med en stringtelefonmöbel och den här telefonen ovanpå. Därifrån ska jag ringa till mamma och pappa för att berätta att jag ska ut på äventyr. Sen ska jag önska dem en trevlig tid, lägga på, plocka upp resväskan och försvinna ut i världen.
Poupée de cire, poupée de son | Wax doll, sawdust doll
Jag önskar
att vintern här hemma tar slut så att man kan få dra på sig sina Converse
att jag någon gång uppfinner en tidsmaskin och helt plötsligt stöta på Serge Gainsbourg på Paris gator
att jag växer upp någon gång, så jag hinner jobba för läkare utan gränser, och rädda människor, innan det blir världsfred
att jag kommit ihåg ordet incitament under svenskaprovet idag
att dygnet hade fler timmar, timmar att fylla med fotografering och skratt
att jag fått ett brev från Hogwarts när jag var elva år
att man alltid kunde vara på distriktets ungdomshelger
att Ska’ut var ett treårsprojekt
att jag inte frös så förbaskat om tårna
L.O.V.E
När vänner drabbas av motgångar känns det ibland som livet inte alls är så trevligt vi hoppas att det ska vara. Då skriver jag listor man kan glädjas åt. Listor som ger en luften tillbaka. Listor som värmer frosten kring en. Listor med livets goda.
♥ konfetti ♥ småbröder ♥ kaos ♥ lek ♥ frågor ♥ förändring ♥ språk ♥ längtan ♥ färg ♥ snö ♥ sommar ♥ finurligheter ♥ Lilla My ♥ fart ♥ drömmar ♥ hemligheter ♥ morföräldrar ♥ historia ♥ hav ♥ risker ♥ förmågan att förmedla, bevara och förändra ♥ våglängder ♥ fantasi ♥ musik ♥ kreativitet ♥ föräldrar ♥ gamla kameror ♥ äventyr ♥ kramar ♥ melankoli ♥ mormors stickade vantar, sockor och mössor ♥ sagor ♥ påhittighet ♥ jordgubbar ♥ olikheter ♥ spänning ♥ böcker ♥ täcken ♥ vänner ♥ Pippi Långstrump ♥ impulser ♥ diskussioner ♥ bullar ♥ väntan ♥ lukten av nysnö, höstregn och sommarnatt ♥ naturen ♥ farföräldrar ♥ hallon ♥ ljus ♥ framtid ♥ hostar ♥ energi ♥ handlingar ♥ mostrar ♥ lukt ♥ choklad ♥ stillhet ♥ lika villkor ♥ lycka ♥ raka rör ♥ trygghet ♥ kusiner ♥ kvarkar ♥ fastrar & farbröder ♥ njutning ♥ mys ♥ vinster ♥ skratt ♥ regn ♥ inspiration ♥ sneda vinklar ♥ fotografi ♥ mopeder ♥ vetenskap ♥ framgång ♥ listor ♥
