Om att bli färdig
Jag tittar förvånat på att-göra-listan jag just prickat av. Inser vad det innebär. Blodet rusar till öronen. Extas.
Jag är färdig. Höstterminens alla uppgifter är färdiga. Jag har inofficiellt jullov. Jag har klarat av den värsta skoltermin jag varit med om. Jag har klarat det.
Trots allt som hänt, eller snarare tack vare allt som hänt, är jag fruktansvärt förtjänt av vila och att bara ha det bra. Vilket är precis vad jag planerar.
Bilden är från en dissektion i skolan, till vilken jag just skrivit färdigt det sista arbetet för terminen och skickat in. Mitt minspel på bilden hör mycket bra ihop med sammanhanget.
Bra jobbat Hedvig. Och alla ni andra som kämpar. Fy katten vad bra vi är!
En bloggpost som innehåller nötkräm
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.”
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Gör likadant! Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Foto: Unicef
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
”Tips for success:
Jag älskar ironi och Twilight-skämt. Gärna serverade tillsammans på ett silverfat.
”Higher and higher”
Ikväll firar jag ett stundande scoutläger (prognosen första veckan = regn) med packning, Otis Redding och en kopp polka-te
Snart hemma
Det här har varit en galet bra dag. Först: efterlängtad sovmorgon och en underbar jordgubbsbaserad frukost i solen. Sedan: mycket intressant muséebesök med bästa mostern och fortsatta trevligheter med densamma ända in på kvällen. Jag älskar att ha sommarlov!
”Dear William and Kate,
If William is 100% royal and Kate is 0% royal, will that make your son the half-blood prince?
Sincerely, curious.”
Jag älskar världen, och de nördar som bor där.
Strindbergsredovisning = Check.
Bara strädning, engelskauppsats, fysikprov, presentköp, annan shopping, sommarplanering, kakätning, körlektionsbokning, läkartidsbokning, pengaansökan, projektarbete, kemiuppsats, hajkförberedelser, helgplanering och finklädes-strykning kvar då.
På måndag ska jag hålla ett hyllningstal till mig själv. För att jag jag varit så duktig och klarat av att ta studenten. Det är ett helt år tills jag kan hålla talet på riktigt, men jag tycker nog att jag förtjänar det i förväg.
Bakom tittar mina klasskamrater på SVT i svartvitt och jag taggar för frisörtid ikväll.
Ok. Jag överlever. För det närmar sig, långsamt men säkert. Sommarplanerna börjar falla på plats (vill någon träffa mig tipsar jag om att paxa datum snabbt som attans), och jag gör allt för att 10 juni ska anlända innan det faktiskt är 10 juni. För det datumet innebär lycka och lugn. De två L:en. Lycka och lugn.
”TIPS FOR SUCCESS:
When you sneeze don’t try to cover it up. The people around you will appreciate your effort to build their immune systems.”
Idag är jag sjuk. Imorgon ska jag vara frisk.
Stunder som den här
Det är inte synd om mig. Jag har inte fått mitt hjärta krossat eller blivit av med någon riktigt nära mig. Jag blir ledsen när jag knaprar p-piller och blir sjukt stressad såhär på vårkanten. Men synd om mig, det är det inte. Jag gråter sällan under de mest sorgliga av filmscener men nästan alltid då jag sätter på Ellinors Pianospellista. Och det är definitivt inte synd om mig.
Jag är sjukt bra på att titta på film. Och på att spela Blitz. Jag kan anpassa mig efter de flesta situationer och vara grymt trevlig mot kassakunder som jag egentligen vill slå på käften. Jag kan brusa upp mig och skratta riktigt högt, utan att det riktigt är med mening. Men allra bäst, det är jag nog på att drömma. På att hitta en värld som jag vill spendera min tid i, och bosätta mig där. Jag skulle också vilja vara bra på att vara nöjd, men övning ger färdighet. Det är inte synd om mig.
”Signs that things aren’t going so well:
The road trip you and your friends are on leads to Mordor.”
In other words: Imorgon tar mitt påsklov slut.
Dag 9.
Vi har släppt alla hämningar och lever i total anarki. Den sambo som känner för det stannar hemma, vi har helt förlorat kontrollen över våra egna liv: att mat, sömn och plugg är viktigt är som bortglömt. Istället tittar vi på film på nätterna och knaprar dextrosol när vi känner oss hungriga.
Nja, det kanske var lite väl långt från sanningen. En regelrät lögn skulle man till och med kunna kalla det. Vi har det fortfarande kanonbra. Idag är det min tur att laga middag och Chili sin Carne står på menyn. Helgen var underbar. Umgänge med båda ens favvogrupper av människor på två dygn – kan det bli mycket bättre? Dessutom har jag fått låna The Fellowship of the ring – The Extended version och har alltså alla chanser att nörda mig, förutsatt att mina inte-så-nördiga-vänner låter mig låna tv:n för detta ändamål. Livet är allmänt fint och de närmaste veckorna är fyllda med prov. Som vanligt alltså.
Barnklänningar i en butik i Hyderabad.
Tygskor och tussilago
Hej. Jag sitter på bussen till storstan för att gå på årsmöte. Spännande grejer!
En vecka har gått. Jag och mina sambos har bott hemifrån i en vecka. En helt vanlig vecka, med skola, scouting och plugg. Men det har inte varit en vanlig vecka trots allt vanligt. Det har varit en extraordinär vecka. Varje dag har på något sätt varit ett äventyr. Vem ska få chansen att diska idag? Är det dags att mata katterna? Slår jag eller Matilda av väckarklockan? Så många händelser som skulle kunna ändra hela dagens karaktär.
Det är nog såhär jag trivs bäst att vara, mitt i ett äventyr. För, det är en hel vecka till. En helt vanlig extraordinär vecka till.
Livet hemifrån: del 1
Vi är nu färdighandlade, uppackade och uppkopplade. Rårakor steks as we speak och jag har disktjänstgöring. Det här kommer bli himla bra.
Jag lever, om än mindre offentligt än förut.
Hej. Förlåt också, men mest hej.
Jag vill mest avbryta mitt bloggavbrott med att berätta att jag på grund av internetkrångel och andra mycket trevliga saker kommer ha ett bloggavbrott ett tag nu. Så att ni vet.
The Skywriter
Det kanske borde finnas annat att läsa om eller kika på än juldekorationer. Såhär en vecka efter skolstart borde man ju tycka att jag ska ha lämnat julen bakom mig och gått vidare. Det har jag, det kan jag lova.
Allt händer samtidigt, som vanligt, och jag har inte riktigt tid att uppdatera eller fota. Allra mest jobbar jag på att allt ska gå runt. Konstigt att man kan vänja sig vid sådant, men för mig är det vardag nu.
Matteboken kallar. Någon gång måste jag ju greppa det här med logaritmer, och det vore ju fint om det skedde innan provet på tisdag. Ajö.
Blandband att spela i CD-spelaren
Pappa bad om ett blandband i julklapp, och detta är vad han fick.
Klicka på bilderna för bättre skärpa.
Omslag och fyra sidor med bra låtar.
Jag åker bort och kommer hem på söndag.
Vi ses då.
In other words
Igår och idag har jag spelat datorspel, lekt med julklappar och läst ut julklappsböcker. Med andra ord: haft jullov. Efter sådant tryck i ett halvår är det helt underbart att bara ligga i sängen utan att faktiskt behöva göra någonting. Jag njuter alltså för fulla muggar. Hoppas att ni gör det också, och att ert lov har varit lika underbart hittills som mitt.
Det börjar faktiskt redan spritta i benen, nu när jag har tid vill jag ju göra allt jag annars inte hinner. Fota (någon som vill agera modell??), rensa hårddiskar, träna, åka skidor, leka kurragömma på IKEA, träffa Klara och äta American pancakes. Ojdå, det här lovet kommer nog ta slut fort det också, men det gör inget, för jag har ju indienresan att se fram emot. Åh ja – ge mig februari!
Om att ha fått axlar fria från tyngder
Nu är alla skolsaker färdiga och inskickade. Jag gick upp extra tidigt idag för att hinna göra annat än att bara plugga – och så är jag helt färdig klockan 11! Jag jublar av glädje medan jag hoppar in i duschen, slår in födelsedagspresenter och gör mig redo för en dag på jobbet. Eller tja, just nu jublar jag bara, resten hade jag tänkt fortsätta med så fort jag har skrivit klart här.
Idag dök Muminpappan upp i min julkalender. Jag hade precis börjat undra när det skulle ske.
Update, eller vad du nu vill kalla det
Jag har fått tillbaka kameran (tjoho!), öppnat Mumin-adventskalendrar, sniffat fram julklappar, bakat julgodis (mums!) och pluggat den senaste veckan. Den sista punkten hade jag gärna strukit från agendan, men den är tyvärr en överslående kraftig punkt. Fast bara några veckor till.
Nu är jag sen till vår 3 timmar långa rast i skolan (jag älskar onsdagar!) och har fortfarande inte ätit frukost. Sedan har jag faktiskt också en hel del bilder att sticka framför era ögon, frågan är bara när det finns tid. Efter studenten kanske?
Scoutigt värre
Nu är jag anmäld till World Scout Jamboree 2011. Nej, det var fel skiljetecken. Nu är jag anmäld till World Scout Jamboree 2011!!! Så, det var bättre.
Hurra, hurra, hurra, hurra! Det enda negativa med dessa annars så fantastiska planer är att jag får ha mitt 18-års-piratkalas någon annan dag än på just födelsedagen. Som vanligt är scoutlägren över den sista juli, men jag skulle självklart inte byta den födelsedagen mot någon annan.
Så, vad sägs om att bli färdig med resten av det jag behövde bli klar med idag?
When I’m still waiting for the snow fall, it doesn’t really feel like christmas at all.
Du sätter på ett album du aldrig hört forut. Ljudvågorna når din trumhinna och genast vet du att under de närmsta 2,5 minutrarna kommer ditt hjärta vara omgivet av mjuka, sköra, varma och mjuka fjädrar. Så fånigt det låter när man skriver ner det, men så känns det. Ok, du kanske inte känt det någon gång, men jag kan berätta att det är samma känsla som då man hittar ett brev bland mammas och pappas räkningar med ens eget namn på. Där h:et i Hedvig är ersatt med ett ditklistrat Harry Potter-h. Och baksidan förgylls av en bild på en särskild viss trio. Redan där kickade känslan igång, jag visste redan där att det skulle kännas som det gjorde då jag hörde Christmas Lights för första gången. Sedan öppnade jag kuvertet och hittade brev söderifrån. Flera stycken. Där det ena nog var ett av de vackraste brev jag fått, med bara en massa tankar, utan riktig riktning. Det är därför jag läser bloggar; det är så fint att bara få höra någons vardagstankar. Vi är alltid fast beslutna att bara visa våra bästa sidor, eller de mest enastående händelserna i våra liv. Ofta är det tillräckligt underbart att få veta hur en vän i Huddinge tänkte om sin senaste psykologiuppsats. Idag var det mer än tillräckligt underbart. Idag lyfte det mig ur min snoriga och (enligt mig själv) sorgliga tillvaro och satte mig högt uppe på ett fluffigt moln av glädje. Tack.
Dagen före första advent
Tänk dig ett mörkt och nystädat rum. Där man plötsligt kan gå över hela det omöblerade golvet obehindrat. I fönstret hänger en röd stjärna och tillsammans med en röd skål fylld med röda lampor lyser den upp så att folk som går på gatan utanför tänker ”åh, jag vill bli ditbjuden på glögg”. Förhoppningsvis. Där sitter jag, vid skrivbordet under stjärnan i fönstret, och lyssnar på soft musik.
Imorgon ska vi baka lussebullar och gå på Harry Potter igen. Gissa om jag är på bra humör.
