Om att vara hemma igen

Jag har nu varit hemma i en vecka och sex dagar. På ett sätt känns det som om jag varit hemma i ett halvår och på ett annat sätt känns det som om jag kom hem igår. Det gick hur fort som helst att komma tillbaka in i gamla vanor. Att igen vänja sig vid diskmaskinen och ruggigt väder. Träffa alla kompisar och familjen, känna hur mycket vi saknat varandra men också hur normalt allt känns igen. Lite som om mina åtta månader i Bolivia aldrig hänt. Vilket ju är en väldigt skrämmande tanke.

Samtidigt känner jag mig förändrad. Jag märker hur jag ser på saker annorlunda. Hur jag är starkare i mig själv och hur jag har mycket mer koll på vem jag är. Vad jag kan och gillar.

Igår fick jag chansen att tolka en konversation mellan engelska och spanska. Bara det faktum att jag nu kan det gör mig lycklig i hela kroppen!

Jag ser fram emot en sommar med förhoppningsvis en hel del mys på uteserveringar och inredning i den lägenhet jag ska flytta in i i augusti(!!!!). Jag ser fram emot en sommar med brorsan, familjen och vännerna. Och förhoppningsvis också en sommar med en himla massa arbetspass.

Sedan ser jag fram emot en höst med intellektuella utmaningar och ett nytt kapitel i livet. Hade jag inte haft den moroten tror jag det hade varit mycket svårare att komma hem igen.

För, det är och har varit svårt. Igår firade Proyecto Horizonte 10 år och jag var inte där. Alla de förberedelser jag hjälpt till med, och sen var jag inte där för själva huvudfirandet! Jag saknar området och kollegorna. Passionen de varje dag visade för arbetet. Det känns konstigt att inte längre vara där utan istället laga ett par gamla jeans här hemma. Det arbete jag utfört, som ju ändå var för att hjälpa andra, är över och nu är allt jag gör för min egen vinning. Jag jobbar för att tjäna pengar till mig själv och pluggar för min egen utbildning. Det är en svårare omställning att göra än jag trodde. Och så jobbigt det är att känna saknad. Att sakna så många och så mycket!

Det jag försöker säga i detta otydliga inlägg är att det känns jättebra att vara hemma. Och supertråkigt. Det är något jag får leva med samtidigt som jag smälter allt fantastiskt och jobbigt jag varit med om. För tänk alltså, vilka otroliga upplevelser jag nu har i bagaget!

Semester

Sedan en vecka tillbaka har jag semester. Mamma och pappa kom hit i tisdags och vi har hunnit vara i Santa Cruz, Cochabamba och Sucre. Vi har besökt mitt projekt och haft middagar med min värdfamilj och mina vänner, samt sett allt en ska se. Nu är vi tillbaka i Santa Cruz och förhoppningsvis kan vi bege oss ut i djungeln imorgon. Men fram tills dess är det väldigt trevligt att sitta vid poolen på detta fantastiska hotel vi är på och plöja böcker.

20140402-163422.jpg

Det är en annan grej att resa med mamma och pappa. Inga billiga backpacker-hostel, inga nattbussar på 16 timmar. Vi har ätit gott, sett mycket och bott väldigt trevligt. De har förundrats över hur billigt allt är här och jag (van vid att leva på tajt budget) blir förvånad över hur mycket allt vi gör kostar. Allt handlar om perspektiv.

Jag har haft mina sista dagar på projektet och hann färdigt med allt jag hoppats hinna med. Det känns sorgligt. Det här har ändå varit en stor grej för mig och jag har lärt mig så förbenat mycket på Proyecto Horizonte. Saker som jag tror att jag kommer ha med mig mycket länge. Samtidigt är jag nöjd med vad jag åstadkommit och hur mycket jag fått ut av mina sju månader där. Jag tror att det inte är så hjärtskärande att lämna projektet och värdfamiljen eftersom jag hela tiden vetat att min tid här varit begränsad. Dessutom ser jag väldigt mycket fram emot mina studier i höst (hoppas hoppas jag kommer in!!) och alla fantastiska äventyr jag hoppas resten av mitt liv har i sitt sköte. ;

Vad jag älskar med Bolivia

Att människorna här har en politisk medvetenhet och om de inte är nöjda med något så går alla samman och strejkar. Att varje måltid ackompanjeras av en gudomlig nypressad juice. Att flera olika religioner och kulturer inte bara samexisterar utan också blandas. Avocadon. Att man kan köpa en (enorm) stor stark för 25 kr. Att regnskog, saltöken och världens högst belägna ”huvudstad” ligger i samma land. Den exotiska frukten som översätts till ”gurkmelon”. Att människor har en förbindelse med uråldriga traditioner och att de fortfarande betyder någonting i vardagen. Att värktabletter är i princip gratis. Att varenda unge har bulliga kinder och ögon man kan drunkna i. Att passagerare säger god dag till alla i bussen när hen kliver in. Att papayan är läskigt god. Vädret. Att det ligger mitt i Sydamerika och därför gör det enkelt att resa runt härifrån. Att spanskan folk talar är förhållandevis lättförstådd.

Det har varit en otroligt häftig upplevelse att uppleva livet i ett nytt land. Ett land som är så annorlunda från det land jag kallar hem.

Jag undrar om Bolivia kommer bli för mig vad Indien är för mamma. Om jag kommer återvända hit igen och igen. Jag hoppas det.

Dans, kultur och vattenkrig

Den senaste tiden har det varit karnevalveckor i Latinamerika. Varje större stad har sin egen och jag har varit till tre stycken: Bolivias (och en av Latinamerikas) största i Oruro, La Paz och Cochabambas. Under dessa veckor är ingen – och framför allt inte en blond tjej – säker från det vatten- och skumkrig som konstant pågår. Jag har blivit dränkt som en katt av vattenballonger på väg till jobbet, och skummad från topp till tå medan jag fotat karnevaltåg.

Själva karnevaltågen går till så att folk sitter på läktare och ser på paraden som oftast pågår i runt ett dygn. Människor från hela Bolivia övar i månader innan och lägger ner hela månadslöner på utklädnaderna. Banden som spelar har ofta små shower där de går mellan dansarna och det är riktigt imponerande att se flygande cymbaler och trombondanser.

DSCF0688

I Oruro var det mest fokus på kultur och det var urintressant att se inslagen från de olika delarna av Bolivia och de historiska inslagen. Allt är en blandning mellan katolsk och ursprungbefolkningens kultur, vilket kanske tydligast visas i de änglar, helgon och djävlar som dansar fram längs med gatorna. När spanjorerna tvingade på Oruros ursprungsbefolkning denna karnevaltradition med alla dess helgon och änglar blev de nervösa. De som spenderar så mycket tid under mark i gruvorna – där de tror djävulen regerar – inte vill de förarga honom med bara en massa änglar! Därför går det att se djävulen i en himla massa olika former i tågen – bland annat min favorit: som björn.

DSCF0626
DSCF0633

DSCF0708

I La Paz var det mest fokus på vattenkriget och det var tydligen speciellt kul att spreja ned oss utlänningar. I Cochabamba var det mest party. Vi dansade så läktarna gungade, sjöng med i låtarna och skrek hejaramsor läktarna emellan. ”För vi har vårat barnasinne kvar” har tydligen en version på spanska och ramsor om presidenten (med rätt barnförbjudet innehåll) finns det verkligen ingen brist på. Den ramsa jag hade mest kul åt var ”den som inte hoppar är från Chile”. De kommer visst aldrig över att Chile stal Bolivias kust för över 100 år sedan.

DSCF0721

Det är oerhört kul att delta i en så sprudlande tradition! Allt handlar om att ha kul, dansa och njuta av livet. Det är verkligen något speciellt med att hoppa ned från läktaren, över barriären, och dansa järnet med en djävulsbjörn för att sedan delta i ett vattenkrig med 10 främlingar. Det här är latinokulturen som jag hoppades att den skulle vara och jag har så fruktansvärt roligt!

En kärleksförklaring till Cochabamba

Jag har kommit till att älska min nya stad. Den är precis så stor att det här ska finnas mångfald, en massa att göra och en vacker natur. Samtidigt har den en himla massa charm som sällan finns i större städer.

När jag reser någonstans längtar jag tillbaka till Cochabamba och när jag är här känner jag mig hemma. Här är min hembas och här har jag mitt liv. Just nu i alla fall.

Aldrig förut har jag njutit så mycket av en stad. Aldrig förut har jag velat vandra runt gatorna bara för att vara. Bara för att ta in varje palm, varje park och varje salteña-stånd. Varje gång jag beger mig ut på en sån här promenad stöter jag på något nytt: ett nytt café jag aldrig testat, en gratis konstutställning eller en undangömd park som gjord för att titta på folk i.

Idag när jag drack en latte på en parkbänk började en äldre man tala med mig. Vi diskuterade kommunism, Bolivias problem med att alla utbildade flyttar härifrån och han berättade om hans liv. Bara sådär. När latten var uppdrucken begav han sig vidare och vi önskade varandra en trevlig dag. I den stunden kände jag mig kär. Kär i kaffe, kär i livet och kär i att diskutera politik med åldringar på parkbänkar i Bolivias bästa stad.